[av_textblock size=” av-medium-font-size=” av-small-font-size=” av-mini-font-size=” font_color=” color=” id=” custom_class=” template_class=” av_uid=’av-ksdi49ok’ sc_version=’1.0′ admin_preview_bg=”]

Kolcykeln och skogen

[/av_textblock]

[av_textblock textblock_styling_align=” textblock_styling=” textblock_styling_gap=” textblock_styling_mobile=” size=’16’ av-desktop-font-size=” av-medium-font-size=” av-small-font-size=” av-mini-font-size=” font_color=” color=” id=” custom_class=” template_class=” av_uid=’av-ksdi369g’ sc_version=’1.0′ admin_preview_bg=”]
Kolet vandrar i en komplicerad cykel mellan levande varelser, luft, hav, och mark (se bild). Växterna tar upp kol i fotosyntesen och kol släpps ut igen genom respiration och nedbrytningsprocesser. Vi människor tillför extra kol till cykeln genom förbränning av fossilt kol, vilket ger ökad koldioxidhalt i luften och därmed växthuseffekten. Vår landanvändning minskar totalt sett mängden levande växtbiomassa i ekosystemen och stör marken, vilket leder till att kolförrådet minskar och släpps ut i luften. Det tar lång tid för koldioxid att försvinna från atmosfären, och det är viktigt att minska våra utsläpp omedelbart, för att inte klimatsystemet ska nå en ”tipping point” och förändringarna bli oåterkalleliga. Skogens kolupptag kan inte kompensera mer än en bråkdel av den utsläpp som fossila bränslen ger upphov till om vi inget gör.

På grund av trädens storlek lagras mycket kol i träden, men det är viktigt att skilja på kolsänkor och kolförråd. En ung skog är en kolsänka – den tar upp mycket koldioxid per tidsenhet – men den har inget stort kolförråd. En gammal skog kan vara en kolsänka den också, men framförallt har den ett stort kolförråd. Om skogen avverkas släpps det kolet ut från träden, men även från marken. Det tar i allmänhet 10-20 år innan en avverkad skog åter blir en kolsänka, och på torvmark kan det ta ännu längre, om alls. Skogen måste växa till minst samma ålder som den hade innan avverkningen innan skogens kolförråd återställts.

I en skog binds kol i de levande träden och andra organismerna, och i dött organiskt material ovan och under mark. Under marken finns trädrötter och svampar som samarbetar (så kallad mykorrhiza). Mykorrhizan binder mycket kol i en gammal skog. När en skog blir riktigt gammal minskar kolinlagringen (skillnaden mellan kolupptag genom fotosyntes och kolutsläpp genom nedbrytningsprocesser), men dagens skogar avverkas långt innan de når den punkten. Trots det har Europas skogar på sistone fungerat som kolsänka, men uppmätt över en längre period på 250 år har skogarna tappat mycket kol till atmosfären på grund av skogsbruket, särskilt på grund av omvandlingen från blandskog till barrskog.

Ett plantage har ett lägre kolförråd än en gammal naturskog, eftersom träden aldrig blir ordentligt gamla och grova och eftersom marken störs vid skötsel och avverkning. Vi måste låta det stora kolförrådet i de gamla, aldrig kalavverkade skogarna stanna där det är. I de skogar vi ska bruka måste vi använda skogsbruksmetoder som bevarar så mycket kol som möjligt i ekosystemet. Det är inte säkert ifall det finns skogsbruksmetoder som samtidigt lagrar kol, bevarar den biologiska mångfalden och tillåter produktion.
[/av_textblock]